Om att bry sig för mycket: #youdonthavetotrysohard

För drygt två veckor sedan släppte Colbie Caillat videon till sin låt Try. Jag har länge velat skriva om den och låtens tema, men avvaktat eftersom att jag inte riktigt kunna sätta ord på alla tankar som far runt i mitt huvud när jag lyssnar på den. Jag tror att de flesta av er redan har sett videon, vilket inte är så konstigt eftersom att den delats i varenda socialt medie som finns sedan den släpptes.

Try är så rätt i tiden. Jag tror inte att den hade blivit lika stor om den släpptes för ett par år sedan. Vi lever idag i ett samhälle med helt sjuka ideal. Folk tränar som aldrig förr, och visst det är bra att folk är mer måna om sin hälsa eftersom att vi lever ett stillasittande liv, men hur sunt är det att hälften av befolkningen förmodligen skulle kunna diagnosticeras med ortorexi? Vi lever i en värld där allt ska förskönas och förbättras innan det publiceras på Facebook, Instagram och bloggar. Jag vet inte hur många gånger jag hört tolvåriga tjejer säga saker som ”du får inte publicera den där bilden på mig, jag är osminkad”. Förstår ni? TOLVÅRINGAR! När jag var tolv visste jag knappt hur jag skulle måla mascara på mina ögonfransar.

Människor idag bryr sig alldeles för mycket om vad andra tycker. Man sminkar sig för att andra inte ska se finnarna i pannan. Man tränar för att andra inte ska tycka att ens kropp är ful osv. Nu kan jag bara tala för mig själv, men när jag tränar så gör jag det för min skull. Jag vill orka mer och ha en stark kropp. Jag tycker (sedan en månad tillbaka) att det är KUL att ge sig ut på den där springrundan och jag tycker ännu mer om att komma hem från den och känna att jag har varit duktig. När jag sminkar gör jag det för min skull. För att jag tycker att det är kul och för att jag mår bra av att, ibland, slippa se finnarna i min panna.

Jag tycker att alla bär ett ansvar i den absurda utseendefixering som västvärlden har drabbats av. Vi som är lite äldre måste visa alla som är yngre att utseende inte är allt. Unga måste sluta sporra och trigga varandra till dåliga vanor. Vi alla måste bli bättre på att boosta varandra och sluta se allt som en tävling. Uppmuntra varandra och ge varandra komplimanger.

Nu tycker jag att alla ni som läser detta ska ladda upp en bild på er själva där ni är er själva – utan en massa styling. Gör det på Facebook, instagram eller på era bloggar! Jag skulle bli jätteglad om ni kunde länka till era inlägg i kommentarsfältet! ♥

Bilden nedan är tagen för två dagar sedan. Jag har inte något smink på mig och håret är otvättat. Huden är lite röd från all sol jag utsatts för under sommaren och jag vet inte hur många finnar jag har i mitt ansikte.
Men vad gör det? 
Bild 2014-07-20 kl. 23.16

Läsarfråga//Att leva med en kronisk sjukdom.

För någon vecka sedan fick jag min första läsarfråga (*stolt*) som jag helt har glömt bort att besvara. Ni kan se frågan nedan och jag tänkte försöka besvara den så utförligt som möjligt. För er som vill läsa mer om endometrios och min sjukdomshistoria rekommenderar jag att ni bläddrar igenom denna kategori.
Skärmavbild 2014-07-02 kl. 11.26.25

Jag fick min diagnos i början av juni och det har nu gått ett drygt år sedan jag fick bekräftat att det var något som var fel. Under det år som gått har jag haft väldigt blandade känslor inför min sjukdom och det faktum att jag faktiskt har en sjukdom jag aldrig (som det ser ut i nuläget) kommer att bli frisk ifrån.

När jag fick beskedet att det var endometrios som orsakat all smärta under många år av mitt liv kände jag en enorm lättnad. Jag var faktiskt glad att det var endometrios, hellre ha en sjukdom man vet någonting om än att inte veta vad det är som är fel. Jag kände också den där speciella känslan av att ”jag visste det” när kirurgen som opererat mig berättade hur det låg till. Under många år hade jag fått höra av folk som skulle vara kunniga att jag absolut inte kunde ha endometrios, och när jag låg där i sjukhussängen kände jag mig extremt sugen på att söka upp varenda en bara för att få säga att jag hade rätt.

Under hösten reflekterade jag inte särskilt mycket över min sjukdom. Allt var ändå relativt nytt och varken jag eller läkarna visste om smärtbehandlingen skulle fungera på mig, så jag hade lovat mig själv att inte tänka allt för mycket på detta. I augusti flyttade jag dessutom till en ny stad för att börja plugga vilket gjorde att jag hade så himla mycket annat att fokusera på.

Det var egentligen innan jul som tankarna började komma tillbaka. Att jag, på grund av endometriosen, inte kunde skriva den tentan jag hade innan min fyra veckor långa ledighet gjorde att jag började inse att det kanske kunde se ut såhär för resten av mitt liv. Visst hade jag missat prov och liknande i högstadiet och gymnasiet, men jag tror att alla universitetsstuderande som läser detta kan hålla med mig i att det är lite allvarligare att missa en tenta. Som tur är har allt praktiskt kring antalet tagna högskolepoäng löst sig för mig under detta år, men jag är fortfarande livrädd att det kommer gå ut över mina resterande fyra studieår.

Den uteblivna tentan gjorde att jag för första gången sedan operationen började reflektera kring det här med att ha en kronisk sjukdom. Under våren har jag försökt att acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna leva ett helt smärtfritt liv och aldrig bli av med mina besvär. Att jag dessutom har haft mer problem med endon under våren har inte gjort det lättare att acceptera den här fruktansvärt jobbiga sjukdomen. För som ni kanske förstår är det riktigt svårt att acceptera att man, kanske för resten av livet, kan vakna upp mitt i natten av fruktansvärda kramper i stora delar av kroppen. Det är fruktansvärt svårt att acceptera en sjukdom som gör att man alltid undrar huruvida man kommer att kunna delta i en inplanerad aktivitet.

Men trots att det är jobbigt, försöker jag kämpa vidare. När det är som värst och jag sitter med huvudet lutat över toalettstolen klockan tre en måndagsmorgon, försöker jag ändå intala mig själv att jag kan ta mig igenom det här och leva med det. När smärtan gör sig påmind måste jag påminna mig själv om att jag ändå har haft tur i oturen, att det finns de kvinnor som har det ännu värre än vad jag har det.

Jag tänker inte låta den här sjukdomen definiera vem jag är. Jag tänker inte låta den styra över mitt liv och mina drömmar. En dag kanske jag kommer att kunna acceptera den, men jag kommer aldrig låta den definiera mig.

Hoppas att du fick svar på dina funderingar och cred till alla som orkade läsa allt!

”Makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
It makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter”

Kvinnosjukdomen som ignoreras av vården

Ni förstår inte hur lycklig jag blev idag när jag såg att SVT gjort ett reportage om endometrios. Om MIN sjukdom. Äntligen börjar det hända saker – sjukdomen uppmärksammas i Sveriges största tv-kanal och det är inget litet inslag heller. Precis som den kvinnliga gynekologen säger är det skamligt att Sverige är så, förlåt, efterblivet när det kommer till den här sjukdomen. Jag hoppas verkligen att den uppmärksamhet som sjukdomen får i media kan resultera till att läkarna i landet tar sig i kragen och tar oss sjuka på allvar. Ingen ska få höra saker som ”du är för ung för endometrios” eller ”så ont kan du väl ändå inte ha”. Jag har själv fått höra dessa ord från människor som jag hade hoppats skulle ta mig på allvar, och ibland gör dessa ord mer ont än vad sjukdomen gör. I alla fall psykiskt. Låt 2014 bli det år som endometriosdrabbade blir tagna på allvar. Låt 2014 bli det år då sjukvården blir bättre på att behandla oss. Låt inte 2015 komma förrän hela landet har kunskap om den här sjukdomen.

Här kan ni läsa min sjukdomshistoria.

Om du misstänker att du har endometrios tycker jag att du ska höra av dig till gynmottagningen på närmsta sjukhus. Du får mer än gärna kommentera (och skriv din mail) om du har några som helst funderingar.

Om EU-valet

Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om helgens val än att jag är besviken på Sverige, och alla andra EU-länder, som låter främlingsfientliga och/eller nazistiska partier sitta i EU-parlamentet. Låten Vilka är ni? av Andréa Lundquist beskriver mina känslor väldigt bra, så jag tycker att alla ni som läser detta ska lyssna på den. Om ni klickar på den här länken kan ni också ta del av skrämmande citat från några av de som Europa valt som representanter i parlamentet.